sexvanner

Pappa och jag har varit ute och gått. Mest gått, minst pratat. Ibland har kängan slirat till lite på isen och då har vi sagt "otäckt med halka", "ojojoj" eller liknande. Visst, vi har kommenterat lite hus och annat under promenaden men mest av allt har det varit tyst. Jag inbillar mig att hjärnan måste få vila lite från ljud ibland, åtminstone att det man väljer att säga måste vara begränsat, hålla en otroligt låg nivå och knappt kräva svar. Det som sägs bör bara handla om det som uppenbarligen ger intryck på en under promenadens gång, inget annat. Det där huset måste målas, där bor rörmokaren, här är det halt eller nu är vi snart framme. 

Minimal tankeverksamhet i bruk - maximal avslappning.

-Elinor