sexvanner

Jag vill ha blommor i lägenheten! Mina orkidéer ser ut som tre förtorkade kvistar som omsorgsfullt planterats, jag sköter dem ändå, de får duscha i enn tropiskt vattenfall länge så fort de torkat, sedan ställs de tillbaka i köket där det är ljust men inget direkt solljus, så har jag hört att de tycker om att stå. Ofta blommar de men inte nu! Ja vill dock ha blommor i mitt vardagsrum/sovrum men fönstren är i ett extremt varmt söderläge, på sommaren överlever knappt jag i lägenheten så de ska vara sega men fina, alltså inte en kaktus. Tips tas varmt emot!

Vi är fullt uppe i att ringa vad vi tror är "kostymnissar" som sitter på sina jättelika guldkammare och avgör vem som ska få lyckas och vem som inte ska få göra det. Jag insåg någon gång i går att så här ska mitt liv se ut om jag vill jobba med formgivning och design som frilansare. Skapa, älska och hata vad jag skapat och sedan sågas vid knäskålarna eller sättas på pedistal. Mitt senaste samtal hade ingen större framgång då kostymnissen som den här gången jobbar på ett stort möbelföretag i Tibro inte ens svarade på telefon. Man laddar och laddar och laddar sedan lite till för att trycka på ring, sedan svarar en snäll röst i växeln som kopplar vidare än till det som blir avgörandet, vill de ens ta emot oss för ett möte så vi får visa upp vår stolthet eller bränner de alla broar på en gång. Vi fiskar kontakter så fort vi går utanför dörren till kontoret för att varje ingång kan vara en möjlighet att ta sig lite längre upp på statusstegen. Så nu ska jag ladda igen för nästa samtal och hoppas på att adrenalinet får ge utlopp, ett svar hade ju inte suttit fel.

Det tar aldrig slut, rensningen har fortsatt ikväll och trots fem timmars rensande och sorterande så tycks innehållet i garderoberna inte minska, inte heller högarna på golvet som sakta närmar sig varandra och gör det näst intill omöjligt att skilja på smutshög, slänghög och exklusiva högen (som sorgligt nog består av en fejkad fendisjal ett otäckt fult christian dior skärp). Nu lämnade sista vittnet till kaoset så nu är jag ensam i röran till jag får hem Rickard halv fyra i morgon natt (förhoppningsvis är högen borta då) och nu ökar suget på att ta tag i både badrumsskåp och bokhyllan. Vad är det för förvandlig jag går genom, ser singellivet ut såhär för som sambo i tre år har jag faktiskt inte lyft ett finger.

Nu vill jag göra lite reklam, för mig själv. Jag och mina två design/produktutvecklingskompanjoner har nämligen blivit med Twitter. Nu kan man följa vår lampa på dess färd genom produktionen med förhoppningar om att finnas på marknaden inom en snar framtid. Vi går under projektnamnet Formbruket (inget spikat och klart men för tillfället) och lampan heter som rubriken säger Make a move on me. Ta er en titt och följ med på resan.

Jag pratar om min garderob, ett kaos något Elinor kan intyga efter gårdagen. Gjorde en totalrensning av två a garderoberna och jag hittade de mest märkliga sakerna. Ett par byxor som var så pass söndriga så de skulle inte behöva tas av vid ett toalettbesök, en svart skjorta som bara har en arm (den andra har jag klippt av, mycket märkligt), en t-shirt med trycket "kelloggs smacks" som jag kom fram till att spara för att ingå i det minnestäcke som jag tänkt göra, inte i dag dock. Elinor chockades vid fyndet av en klänning som inhandlades någon gång på Ribbatiden ca 10 år sedan, den blev kvar. Lite skickas, lite slängs, mycket stannar kvar. Kläderna pryder fortfarande hela golvet men jag har till lördag att få in det i garderoben så det får ligga där det ligger tillsvidare. I kväll ska jag påbörja rensning av jackor och skor, kanske ska ställa mig på någon marknad så kanske jag tjänar ihop till något nytt till sommaren, kontot in är nog på plus nu.

Det blev jag ett levande bevis för i helgen. En så fantastisk helg med så mycket inspiration och upplevelser. Jag är så glad att jag kom i väg, det var inte helt enkelt men med lite hjälp går det mesta. I går längtade jag dock hem, efter familjen, efter mamma, en konstig och ovan känsla att längta hem till någon som inte finns där och väntar på en. Men så sa Elinor till mig för ett tag sen att det bästa med våra älskade som inte finns kvar hos oss är att de finns överallt. Jag saknar mamma varje dag, timma och minut och i dag är en sådan dag som det känns lite mer.

Hängde just av mig jackan på stolen och satte mig ner för att starta en ny dag på Science Park. Nu sitter vi här igen, designtrion som jobbar hårt för att få visa en liten del av oss på den tuffa marknaden. Vi fick besked i går som slängde oss ett stort steg fram och nu inväntar jag två (vad jag anar) ganska hispiga tjejer, hm ska se vad vi kan fira med, en kopp kaffe kanske? Vi har fått klartecken på att det trillar in lite pengar för att vi ska ta fram en fullfjärdrad prototyp och vi kunde inte be om mer i nuläget, det här är fantastiskt!

Ibland mår man SÅÅ bra av att titta tillbaka på ett gammalt kort och le för sig själv när man inser....
det finns uppenbarligen underbara personer i världen!!

Glad Påsk mina fina!
/Evurt