sexvanner

Varje gång september börjar gå mot sitt slut gör sig barndomen påmind på ett sätt som får övriga månader att kännas som att man varit uppvuxen hela livet. Men detta förutsätter som oftast att man befinner mig på hemmaplan vilket är vad jag just nu gör. I går hade vi öppen fruktodling här hemma på Rudenstams gården och allt gör sig påmint - äppelträd upplysta av ett solljus som till synes aldrig verkar orka sig upp i zenit, den krispiga luften och smaken av årets skörd lite väl sur men klart värdig att kallas mognen. 

Familj är en given ingrediens i allt detta och hon som drar minnet av barns ben till sin spets är ingen annan än min välklädda kusin. Inget annat kan få mig att känna mig så levande som när vi hetsar vår hispiga och älskvärda faster eller då vi tar fyrhjulingen utan lov och flyger fram genom odlingarna. Det kan låta klyschigt och det är precis så klyschigt som det låter fast helt sant och äkta. Det är betydelsefullt på ett sätt som får mycket annat att kännas obetydligt.

Att observera! Tar egentligen tillbaka det där sista, det är så lätt att förklara känslor med scenarion av motsatser.  Det får mig att framstå som rätt patetisk i sammanhanget. - Sluta göra de saker som känns obetydliga då! Vill jag skrika till mig själv. Varje specifik handling kan ju i sin ensamhet kännas obetydlig men har vi valt att prioritera dem i våra liv har de betydelse i det stora hela, för helheten. I alla fall vill jag tro att det är sant! 

- Kristin