sexvanner

Vi är fullt uppe i att ringa vad vi tror är "kostymnissar" som sitter på sina jättelika guldkammare och avgör vem som ska få lyckas och vem som inte ska få göra det. Jag insåg någon gång i går att så här ska mitt liv se ut om jag vill jobba med formgivning och design som frilansare. Skapa, älska och hata vad jag skapat och sedan sågas vid knäskålarna eller sättas på pedistal. Mitt senaste samtal hade ingen större framgång då kostymnissen som den här gången jobbar på ett stort möbelföretag i Tibro inte ens svarade på telefon. Man laddar och laddar och laddar sedan lite till för att trycka på ring, sedan svarar en snäll röst i växeln som kopplar vidare än till det som blir avgörandet, vill de ens ta emot oss för ett möte så vi får visa upp vår stolthet eller bränner de alla broar på en gång. Vi fiskar kontakter så fort vi går utanför dörren till kontoret för att varje ingång kan vara en möjlighet att ta sig lite längre upp på statusstegen. Så nu ska jag ladda igen för nästa samtal och hoppas på att adrenalinet får ge utlopp, ett svar hade ju inte suttit fel.