sexvanner

Måste dela med mig av ett mycket förvirrat (läs: ett av de många) ögonblick i Amandas liv. Det var i lördags när jag kom hem efter att ha spenderat kvällen med gamla, gamla vänner på liljeholmen. Jag har cyklat hem i regn och lagom mycket storm över munsköbron och har kajalen mer under än över ögonen när jag tittar mig i spegeln i hallen. Där i hallen står ett stort, vitt paraply precis vid dörren. Jag tittar på det länge och bli förskräckt; va? va? VA?! Någon har varit inne i min lägenhet eller kanske rent av är kvar i lägenheten? och dom har lämnat efter sig ett paraply och sedan låst efter sig? Nej tänker jag det måste va mamma som va och hälsade på i veckan som hade med sig det. Jag går och lägger mig men kan inte  släppa tanken på att någon kan ha varit inne i lägenheten. Bestämmer mig för att 23.55 ringa far som sitter och kikar på film i soffan på betselvägen med en sovande fru jämte sig. Hon hävdar bestämt att hon inte haft med sig ett paraply. Pappa frågar om jag kollat igenom lägenheten? OJOJ nu blir de läskigt på allvar. Jag kollar badkaret, garderoben och under sängen men ingen där. Jag går ut och kollar på paraplyet igen och då går det upp en snilleblixt, lånade inte jag ett paraply av kusinerna på Bymarken när jag var där och hälsade på för en månad sen? EN MÅNAD sen alltså. Paraplyet har stått där i hallen i en månad. Utan att jag tänkt på de. Typ. Jag slutar darra som ett asplöv och går och lägger mig. Nöjd över att ingen inkräktare varit i lägenheten, men något bedrövad över min egen snurrighet. En helt vanlig dag i mitt liv.

Puss! - Amsing