sexvanner

Fönstret står öppet och utanför kvittrar fåglarna i takt till Coldplay som hörs från en annan lägenhet. Jag kom just att tänka på vilket kollektiv Torpa kan kännas som, från lägenheten på tredje våningen hörs både det ena och det andra. Gräl mitt i nätterna när folk vandrar hem från krogen, barn som binder upp presentsnöre över vägen för att orsaka trafikkaos för bilisterna, pojkar i tonåren som får för sig att det är ok att hoppa på motorhuven på andras bilar eller som i dag, hög musik som ekar mellan husen. Coldplay, ett band som ger mig alla typer av känslor som jag inte vill ha. Jag blir ofta ledsen av deras musik och likaså i dag, nu har jag bara inte valt att spela den utan får snällt stänga fönstret för att någon annan valt att lyssna på deras egentligen fantastiska musik. I dag fick den mig att sakna mamma så mycket så jag vill skrika på den där som spelar att stänga av. För det är ett av problemen med sorgen, att helst av allt vill man slippa den, kanske till och med så desperat att mer energi går åt till det än att faktiskt sörja. Trots att jag vet det så försöker jag mer än ofta ändå att fly den genom att sysselsätta mig och dra på smilbanden. Det finns inget rätt och fel men ibland kan det vara bra att möta den och faktiskt gråta en skvätt eller på annat sätt få ut den så det ska jag försöka lära mig. Det finns de som säger att det blir bättre med tiden men det gör det inte, jag saknar min mamma mer för varje dag och det blir värre, saknaden blir större, för var dag som går är ytterligare en dag utan min mamma och det är inte bättre på något sätt men jag lär mig hantera det. Jag lär mig hitta sätt att leva mitt liv utan henne fysiskt här, men o vad det gör ont och tiden gör det inte lättare. 

 

-Sara