När livet springer på orkar inte alltid kroppen med
Där är jag nu, tycker mig se ryggen på livet ibland men hinner aldrig i kapp. Och vad gör man då när man sprungit så långt att man faktiskt inte orkar mer. Jo man gråter en skvätt mot en axel som finns till hands och sedan ställer man sig upp igen och hoppas att livet till slut hittar tillbaka.
Jag har en fantastisk axel till hands, den tillhör en människa som är min bästa vän och som aldrig viker min väg. Han får mig att stanna upp, hjälper mig att andas och att våga släppa för en sekund för att sedan ge mig kraft att orka springa och jaga livet en bit till. Han har lärt mig att acceptera och njuta av livet eller det helvetet som det är för stunden, men mitt helvete har ljusa stunder där jag skrattar och ler och framförallt vågar att inte orka mer.
Tack Bim jag älskar dig
-Sara
Kommentarer
Postat av: Rickard
Älskar dig hjärtat
Trackback
